The Flying Vet

 

I maj åkte vi och hälsade på de små liven och så söta de var!! Aiko är den som tittar in i kameran.

 

I juni var det äntligen dags att få hem vår älskade valp, vår allra första hund! Aiko visade sig redan från början mycket aktiv och glad och han älskade att springa, men han visade tidigt upp sin allra bästa egenskap nämligen att han verkligen älskade att vara med oss!

När han var liten och vi gömde oss för honom så han skulle lära sig att hålla koll på oss så blev han ganska snabbt orolig och började tjuta. Men det var bra för det behövdes inte många gången innan han alltid följde oss. Det lärde han sig för livet.

Jag har många underbara minnen från den här tiden, men två som jag kommer ihåg speciellt just nu.

 

Det första var när vi hade haft Aiko någon eller några veckor och vi gick en kvällspromenad med honom. Rundan var inte speciellt lång men för en lite valp som varit vaken och lekt på dagen blev det det. Aiko satte sig ner och orkade inte gå hem, stackarn. Vi hade läst att man inte ska gå längre promenader än att valparna orkar gå hem själva så de inte lär sig att kunna strejka men det slutade med att jag fick bära hem lilla Aiko. Vi bannade oss så och undrade hur detta skulle gå, men som tur var satte det inga spår (och vi gick kortare promenader på kvällen). Men han var så söt där han satte sig på gatan och inte orkade gå, det var så synd om honom, samtidigt som vi var arga på oss. 

 

Det andra minnet är från när vi gick till en kompis till Henrik och grillade. Aiko var först vaken och lekte lite med alla innan jag tog upp honom i famnen och han somnade. Sedan låg han hoprullad i min famn resten av kvällen trots att vi åt både grillat kött och glass mitt framför nosen på honom. 

 

Ända från början var Aiko omåttligt förtjust i människor på gott och ont. Han älskade alla och ville tyvärr gärna hoppa upp mot folk, men ännu hellre ville han leka med dem. 

 

Aiko växte och blev större, han visade sig vara lättlärd och otroligt snäll, han förstörde nästan ingenting som liten, bara någon enstaka sak när han var ensam i början. Det enda som jag tror att han aldrig lärde sig att låta bli var mina fårskinnstofflor, de snodde han så fort han kunde. Hur det var de sista åren vet jag inte men jag tror att han skulle respektera att inte ta dem, speciellt eftersom man kunde lämna mat framme på bordet framför honom och han rörde det inte. Men jag vågade aldrig prova, jag har ju lärt mig att sätta tofflorna i en garderob när jag inte hade dem på mig.

 

Han hade en liten trotsperiod med mig ett tag när han var runt ett år. Då insåg han att jag var väldigt sårbar när jag pratade i telefon. Så han började hitta på bus, försökte dra av mig strumporna, hoppade upp i knät på mig och var allmännt störig eller hans favorittrick. När jag använde handsfreen tog han telefonen och sprang ivägen med den, det hände flera gånger att min kompisar undrade vad som hände när de plötsligt hörde en hund flåsa i luren :-)

 

Aiko växte dock upp och ur den perioden och övergick till att vara superfin och så lätt att ha med sig. Tyvärr fanns det inte så mycket fågel första hösten men Henrik och Aiko tränade på. Med tiden fick han dock mer fågelvana och blev en mycket fin jakthund. Han skötte sig själv och var så okomplicerad. Henrik körde in honom till draghund och så mycket roligt vi har haft på skidorna. Aiko var en jätteduktig draghund, drog alltid för fullt och skulle om alla, det gick inte lika fort för mig och Aiko som för Henrik och Aiko men jag tror faktiskt att jag aldrig har blivit omkörd när jag har åkt med Aiko. Henrik har blivit omkörd några få gånger tror jag men då i princip bara på tävling när de hunnit bli trötta. Men så många som de har kört om! Han hade en riktig vinnarskalle!

 

En annan helt fantastisk sak med Aiko var hur lättlärd han var, när vi är i stugan i Långtjärn få han vara på gräsmattan lös, han lärde sig snabbt vart gräsmattan slutar och övergår i klippt äng (= ingen skillnad) vart vägen gick och vart skogen började. Så det vara bara att ha han lös, han lämnade inte gräsmattan utan att han fick följa med oss trots att det inte fanns en tillstymmelse till staket. Precis lika lätt var det när vi kom till mina föräldrars hus och tomt, bara att visa var tomtgränsen går så håller han sig på tomten sedan :-) Han blev tom "gräsmatterumsren", det var något han lärde sig helt själv, när han behövde göra sitt behov gick han av gräsmattan för att sedan komma direkt tillbaka när han var färdig, helt fantasktiskt och så skönt att aldrig ha skit på gräsmattan.

 

Jag kan inte med ord beskriva hur underbar han var. Aiko ville alltid vara med och göra saker, oavsett var det var. Han fick också vara med på allt, han har fått gräva i landet, skottat snö, badat och åkt motorbåt, seglat och åkt kanot, dragit spark och skidor, jagat och sprungit framför skoter. Han har klättrat på stege, plockat jordgubbar och tagit upp potatis, fjällvandrat och gått på stan. Varit med på jobbet varje dag, spelat spel (ja, han kan faktiskt spela monopol!) och sovit i sängen när han varit ensam hemma, provat agility och följt med till stallet.

 

Han älskade verkligen att jobba och göra saker med och för oss. Det spelade ingen roll vad det var, bara han fick vara med.

 

Förra vinterna började vi titta efter en till hund eftersom vi ville att Aiko skulle få en hundkompis och någon att köra tvåspann med. Vi hittade en till liten underbar hund, Esspes Cyra denna gång. Aiko var så snäll med henne när hon kom och även sedan. Han försökte ibland vara lite arg på henne men då han inte riktigt gick in för det helhjärtat lärde hon sig snabbt att han inte var så farlig även om hon hade respekt för honom. Han lät henne tom ta hans mat från första dagen. 

 

Cyra växte och de lekte och hade så kul ihop, det var underbart att få se Aiko leka med en hund varje dag och de gillade att jaga varandra. Båda fick i höstas följa med ut och jaga och ha det härligt på fjället och vi hann tom få köra vårt efterlängtade tvåspann.

Den 27 november 2012 fick vi tyvärr avliva Aiko på grund av sjukdom, han somnade lungt in hemma hos oss. Han blev 4 år 7 månader och 12 dagar.

 

Det enda jag ångrar med Aiko är att jag inte hann göra de saker som jag hade planerat med honom, jag skulle gå på en agilitykurs i vår, lära mig åka bättre skidor så jag också skulle kunna tävla med honom och jag skulle återuppta skyttet för att kunna jaga fågel med honom. Jag är så ledsen över att inte kunna göra det men samtidigt så glad för dagarna vi fick tillsammans, vi kunde inte fått en bättre första hund! Jag ska göra mitt bästa för att hedra honom genom att göra det med Cyra istället.

 

Jag saknar honom så...